COAF/Matkultur del 1 (följetong!)

Jag sitter i en dining hall. Ljudet är lite brusigt.

Från i fredags...

Det här är min gode vän Lennart. Lennart Volkersdorfer aus Deutschland. Bilden är lite mörk men om man tittar noggrant ser man att han bestyckat sig med två sprayburkar varav den ena innehåller flytande ost och den andra är någon slags stainremover. Båda kom väl till pass under fredagens äventyr. Det hela började med att vi införskaffade alkoholhaltiga drycker i den lokala licqour store:n. Vi hade inte direkt bråttom men min rumskamrat Hoyoon mer eller mindre rusade in och slet åt sig ett trettiopack av de billigaste. Noteras bör att det på amerikanska ölburkar/flaskor inte någonstans framgår hur mycket alkohol det är i dem, vilket stämmer väldigt bra med det vedertagna talesättet att amerikansk öl är som att ha sex i en kanot. It's fucking close to water.

I vilket fall la vi detta trettiopack och diverse andra småinköp i Hoyoons bil, som han strax därpå höll på att 1) sabba en BMW med och 2) köra över två fotgängare med. Amerikaner vinner uppenbarligen sina körkort på lotto, han kör faktiskt dåligt. När vi kom "hem" till oss var vi tvungna att hämta min ryggsäck från rummet för att dölja vad vi höll på med. Jag har inte riktigt förstått alla alkoholregler här men Storrs ska vara ett "dry campus" vilket innebär att alkoholförtäring för minderåriga (under 21) är straffbart liksom det är straffbart att bara finnas i ett sammanhang där detta sker. Dessutom höll alla förstaårsstudenter (freshmen) på att packa upp sina grejer då, oftast tillsammans med hela familjen, och att då släpa en finlandsfärjelast öl genom hela huset kanske inte hade varit så lämpligt. Festande med alkohol verkar på det hela taget behöva omges med en del hysch-hysch, i synnerhet som det på varje våningsplan finns en Community Assistant som i detta fall kan fungera som angivare. Våran verkar dock vettig.

Ryktet gjorde gällande att ovan avbildade Lennart hade någon slags fest vilket vi gärna hoppade på. Fram tills att vi ramlade in där hade det tydligen varit en heltysk föreställning, något som för övrigt speglar även den övriga tillvaron - tyskarna beblandar sig ogärna med "andra folkslag". OBS skämtet, de är snälla, men det bildas lätt kluster enligt språkgränserna. Jag tog en video som illustrerar hur trångt det blev men hur roligt vi hade. Dock vet jag inte hur man vänder på bilden.



Även fast dagens officiellt arrangerade välkomstfest skulle vara alkoholfri blev vi lite sugna på att kolla in den. Tillsammans med det likartade spektaklet igår lördag myntade den det redan klassiska och förlöjliga begreppet "free stuff", som oftast består av plastsaker och snacks men som i fredags kompletterades med ett tvåliters akvarium (!) i vilket simmade en stackars fisk. Man fick också med fiskmat som av mina lekmannaögon uppskattades räcka i max en vecka. Mer film:



Min röst låter lite nasal där.

Efter ett tag tröttnade vi grande på hela tillställningen och gick hem till mig och Hoyoon. Ingenting anmärkningsvärt hände, vi hade väldigt trevligt men alla blev trötta och troppade småningom av. En hel del free stuff glömdes kvar vilket man får se som en vinst.

Imorgon hämtar jag upp hur resten av helgen förlöpte, startar en följetong mm mm. På återseende!

David

Ett livstecken...

Det har varit segt med bloggandet. i vanlig ordning när det gäller mig, den senaste tiden. Men jag har inte haft internet på rummet förrän idag och tiden har inte riktigt funnits att sätta sig nere i lobbyn med datorn. Det har dock varit intensiva dagar, värda att skildras, och jag ska återkomma till detta när min tvättmaskin gått klart och när jag funderat ut hur man laddar upp videos här. Allt är bra, över förväntan faktiskt. Jag trivs! Hehe.

David

Fotobloggaren

Jag är ganska trött nu så jag får ta av tidigare nedlagt konstnärligt arbete. Kan man ens säga så? I vilket fall blir det bildbonanza från några av aktiviteterna i dagarna, och även några foton från NY. Allt är fotat med mobilkamera så kvaliteten är lite kackig. Imorgon tar jag nya friska tag, hehe.




















Strawberry Fields





















En stund för eftertanke i Strawberry Fields
















Metropolitan Museum of Art
















iPhone








































Välfärdssystem á la Giuliani





















Ett litet smakprov av all UConn-merchandise som finns. Eget vatten, egna muggar, allt möjligt. Det kommer ett temasvep från "Co-Op":en där allt detta kan köpas senare.
















Jag får kommentarer om mina skor, att de skulle vara konstiga. Är de det?
















Mer UConn-merchandise, haha. Det finns fem polisbilar på campuset (som jag sett), och dessutom "emergency phones" ungefär var hundrade meter. Man undrar om en del av problemen inte skulle kunna ha avhjälpts med bättre belysning? Dessutom billigare, förmodar jag. Men om man har skjutvapen i händerna på varje kotte så...































Mitt och Hoyoons rum, i sexig belysning. Min roomie är kanon, har fixat kyl och frys och allt. Däremot funkar inte internet, något som väl i och för sig inte är hans fel. När de här bilderna togs var min sida av rummet ganska spartansk, men sen åkte vi till...















Wal-Mart!





















Vi svenskar shoppade givetvis i Team och blev, som synes, grymt nöjda.

















Tillbaka på campus begav vi oss till... Air Kyrgyzystans biljettkontor? Nej! Den lokala greken/medelhavsinspirerade restaurangen. Mer sexig belysning, jag känner hur jag håller på att bli ljusfascist som bror min.

Nedan syns en del av de papper som östs över mig de senaste dagarna. Och mina tuggummin, ser jag nu. Gnatt!

Exchange student orientation och huvudvärk

Min språkliga briljans, ehum, kommer definitivt saknas idag, det sitter ett stort gäng amerikaner och spelar tabu (beskriv ett ord utan att säga det eller ett antal keywords) bakom mig. Störigt men bara trevligt, salarna ekade lite tomt här igår. Frågan är bara hur det kommer vara på lördag-söndag; tydligen droppar majoriteten av de tjugotusen studenterna in då, mer eller mindre över en natt. I vilket fall.

Idag har vi hattat runt som små pingviner och löst diverse praktiska problem. Jag vaknade med en otrevlig huvudvärk, förmodligen eftersom min kudde bestod av en regnjacka och en tjocktröja snarare än dunbolster och hästlin, och det gjorde utsikterna till dagen dystra. Eller halvklart till mulet, som SMHI skulle säga. Dagens första riktiga aktivitet bestod av en längre genomgång av diverse universitetsregler och förhållanden. Stundtals sömnpiller, stundtals uppiggande. I några moment bröts den stora publiken upp i mindre grupper enligt undergraduate/graduate-linjerna eller enligt vilken visumtyp man är här på och min grupp blev vid båda tillfällena placerad i ett svinkallt rum som gick under namnet igloon. Då höll man sig ganska vaken. Men mest formaliteter och huvudvärk, ointressant för er.

Tillvaron lystes dock upp vid lunchtid då Jon och Therese gav sig tillkänna. De är mi och huvtt svenska sällskap och läser liksom jag statsvetenskap, eller poli-sci som det kallas här. Vi kommer mycket väl överens (vad stelt det blev) och det är skönt att kunna få bli den där förhatliga klicken-som-utestänger-alla-andra-
genom-att-använda-sitt-hemspråk i några timmar. Min humor bygger ju mycket på oöversättbara ordskämt... hehe.

Efter en mycket kaotisk och förvirrande lunchtillställning där man på amerikanskt maner tilläts, ja uppmanades, att blanda allt, vidtog dagens mest enerverande verksamhet. Health Screening, med tusen kineser. Inget ont om dem, men de kommer från högriskområden vad gäller både hepatit och tuberkulos och tenderar dessutom att ha något värre språkförbistringar än medelsnittet. Själva undersökningen/intervjun tar alltså på alla sätt längre tid. Den första timmen och kvarten rörde sig kön ungefär femton meter.

Det här börjar bli långt... sållar lite. Innan middag tog jag och Jon en tur till "field house" vilket är en fantastisk idrottsanläggning. Nu återvänder vi lite till min cliffhanger från igår, alltings storhet. Vad gäller field houset säger jag bara: Bosön släng dig i väggen! På allvar! Tre fullstora basketplaner med kanonfin parkett, en tvåhundrameters löparbana, hoppgropar för både höjd och stav, squashbanor, volleyboll, ett grymt gym med både maskiner och fria vikter, simhall... you name it. Allt i mint condition, allt inomhus. Gratis. På så sätt är mina utbytesvillkor nästan ofattbara. Jag ska återkomma med bilder på detta när jag tagit mig tid, det är väldigt sevärt.

Middag avnjöts något oplanerat på en mexikansk restaurang vid namn Tequila Cove, dit min rumskompis Hoyoon ledde oss. Det blev en lugnt tillställning, faktiskt, och väldigt trevligt. Jag, Jon och Therese centrerade samtalsämnet kring det svenska välfärds/skattesystemet, givetvis efter frågor. Men fortfarande väldigt roligt. Inte ens en vecka dröjde det.

Som sagt inga bilder idag, har inte fotat särskilt mycket. Funderar på att göra lite temadokumentationer av olika aktiviteter eller anläggningar, typ biblioteket och idrottshallen etc. Och mitt rum! Och folket här! So much photoing to do, so little time.

David

Oops...

Så! Nu kan man även kommentera. Do!

Stockholm - London - New York - Hartford - Storrs

Stockholm-London gick utan problem och i tid. Jag hade trevligt men språkligt blygt stolssällskap i form av en man i trettioårsåldern. Vi växlade några tiotal ord.

13.10.
Sällskapet: Vacant? (med en frågande blick mot toaletten)
Jag: What?
Sällskapet: Vacant?
Jag: Yes I think so.

13.50 (en kvart till landning)
Sällskapet: Where you going to?
Jag: New York. You?
Sällskapet: Tanznia
Jag: Sorry?
Sällskapet: Tanzania
Jag: Ok, hehe.

14.10 (bälstesskylten har just släckts och vi plockar med vårt handbagage)
Sällskapet: Bye.
Jag: Bye bye.

14.20 (Vi rör oss mot utgången)

Väl på Heathrow gnäller en vakt på mig för att jag fotar det organiserade kaoset vid säkerhetskontrollen (vad tänkte jag på?) varefter jag blir rushad genom hela flygplatsen, och dessutom uppgraderad, av stressade funktionärer. Detta var tydligen en del i ett mer omfattande stolsbytarpussel som med hjälp av slöa piloter och annat trams bidrog till att försena vår avfärd med en och en halv timme.

Största skillnaden med att flyga premium class jämfört med economy är att man gett passagerarna lite mer utrymme. Eller ja, passagerarna... flygvärdinnorna snarare, det var framförallt mittgången som var bredare. De kan de i och för sig ha behövt, inte för att de var tjocka som ni säkert trodde efter inledningen på den här meningen, utan för att de verkade slita hårt. En av dem somnade nästan under takeoff, colgateleendenet orkades inte med. Min egen stol var lika smal och oskön som vanligt. Till maten fick vi en hel meny och tre varmrätter att välja mellan, men det blev den gamla vanliga visan. Konserveringsmedel som smakar kex och ost, konserveringsmedel som smakar som kyckling och potatis, som brownie, som banan (med skal på!) och så vidare. Under flygturen fick jag nöjet att se först "De andras liv" som gjorde mig ledsen, och sedan "Blades of Glory" som gjorde mig glad igen. Närhelst jag börjat känna mig trött och tjurig efter det har jag bara muttrat Will Ferrels "that's retarded" och genast känt mig på bättre humör. Båda filmerna är väl värda en titt även om humorn i Blades alltså är ganska låg.

På JFK väntade jag en stund på att Supershuttlemänniskorna skulle orka bry sig om att lura mig, och när det var klart befann jag mig ungefär tjugo kvarter från den avtalade adressen. Ensam i Midtown med femtio kilo bagage är inte min idé om en lyckad lördagkväll, men det redde upp sig och redan innan jag hälsat på nattportiern hade jag hittat en svensk på samma hotell. Mitt rum var extremt litet, verkligen extreeemt litet, och så fort jag sovit resan av mig gav jag mig ut på stan. Frukost på Starbucks, Lunch på Subway. Central Park, Times Square. Jag älskar den där stan! Men underbart är kort och efter att ha hämtat mitt bagage på hotellet bar det av mot Hartford. Hittade mitt hostel vars ägare erbjöd fantastiska möjligheter till språkförbistringar och som dessutom tillhandahöll en arbetssökande amerikan mitt i min sovsal. Det kändes litet som att bo i hans kök/arbetsrum/sovrum, han hade riggat skrivare och fläkt och Dr. Pepper och cigarr rökte han också. Men han var trevlig.

Jag gjorde mig inte onödigt långvarig där heller utan begav mig raskt till Hartfords Union Station där universitetet ordnat med upphämtning. Jag hittade en tysk vid namn Daniel som var ute i samma ärende, och efter ett par timmar kom Don Corleone och hämtade oss. Han hette nog inte så, men påminde mycket om någon slags mafiosi. I vilket fall som helst var han väldigt hjälpsam; när vi kommit fram till campuset körde han oss gladeligen runt till den ena enheten efter den andra så att vi kunde checka in och fixa nycklar och ID-kort och allt. Man skulle verkligen kunna säga att I owe him a favor.

Historien får nog hänga lite här, campuset kan knappast dokumenteras i en enda post. Jag går omkring som en bonde i storstan och glor, allting är så stort. Inte ens New York imponerade såhär på mig, det är något helt annat. I korthet tror jag att jag kommer att trivas bra här, det är fräscht och stort och ger massor av möjligheter till i princip allt. Men mer om detta, och mer bilder senare.

Sålänge

David

Testing..?

Testing..!