Boston

Jomenvisst: ny vecka, nya äventyr. Jag fortsätter den galet retroaktiva rapporteringen från våra begivenheter med förra helgens evenemang - dagstripp till Boston! Utflykten arrangerades av Department for International Studies and Programs, DISP, och följaktligen var deltagarna nästan uteslutande utbytesstudenter. Okristligt tidigt på lördagsmorgonen packades hela skaran utbölingar in i två bussar som sedan styrde kosan mot staden där självständighetsförklaringen lästes upp för första gången 1776. Många, inklusive undertecknad, använde tiden på bussen till att sova.

Det var påtagligt att folk inte var så pålästa om vad man bör göra när man är i Boston. Nordöstra hörnet av USA domineras ju "lite lätt" av New York där man kan gå snitslad bana mellan turistmål som alla i sig är världsattraktioner. Vad finns att se i tepartystaden? Var ligger den egentligen? Hur många människor bor där? Till viss del återstod de här frågorna fortfarande att besvara när vi kom hem. Jag kände mig som en ignorant... turist. Nu vet jag dock bättre!

Boston den östligaste av USA:s stora städer, huvudstad i delstaten Massachusetts. Den har varit och är fortfarande en viktig hamnstad med särskilt stor betydelse under landets formativa och expansiva period (1750 till 1850, ungefär). Idag har staden ungefär tre miljoner invånare inom "the metropolitan area" och 600000 i stadskärnan. Det finns en rad betydelsefulla byggnader att se, det en gång flytande muséet USS Constitution, hamnen, den puttriga parken Boston Common, arenor för Red Sox (baseball) och Bruins (ishockey) där det senare laget var ett av de ursprungliga sex som startade NHL, bra med shopping och nattliv enligt obekräftade uppgifter. Det sistnämnda hann vi tyvärr inte undersöka eftersom bussen tillbaka till Storrs gick klockan sju på kvällen.

Som lämlar strömmade vi av bussen och flockades kring de få kartor som fanns. Mer eller mindre på måfå rörde vi oss mot det vi trodde var mitten av hela konkarongen. Vips hamnade vi på Quincy Market som närmast kan liknas vid kungs- eller hötorgshallen. Mat mat mat, i olika utföranden. Ingen av oss var överdrivet hungrig så det blev på sin höjd en smörgås att ta med. I ett ställ hittade vi gratiskartor som vi bestyckade oss med, och mitt kontrollbehov/fasta grepp om den egna kartan resulterade snart i ett litet följe av människor som trodde att jag visste vad jag höll på med. Helt plötsligt var det tio viljor som skulle kombineras - ohållbart. Det var bara att trycka ner huvudet mellan axlarna och bli otrevlig: nu tittar jag på det jag vill se, förflyttar mig på det sätt jag finner lämpligt, och passar inte det får ni sköta er själva. Vilken befrielse! Vi blev i alla fall nio personer som hattade runt men vi lyckades dela på oss lite smidigt senare.

Vi tog tunnelbanan till Newbury Street som visade sig vara en väldigt mysig butiksgata med såväl små independentaffärer som större kedjor och modehus. Allt i ett format av två/trevånings souterrain-radhus med "en halvtrappa upp, en halvtrappa ner"-fasader. Påminde om vissa kvarter i London. Det charmigaste av allt var att om man tog en tvärgata till vänster hamnade man vid foten av en skyskrapa, en tvärgata till höger vid en lummig boulevard med bostadshus. Boston var pittoreskt, men med en skyline. Stort i det lilla, litet i det stora. Ja och nej, om man säger. Haha.

Jag och Jean-Luc blev sugna på att pröva en "duck tour" - amfibiebåtbils-sightseeing. Turistigt, ja, men det var faktiskt väldigt underhållande och man fick oöverträffade fotomöjligheter när man blickade in mot staden från hamnen. Innan vi klev på ankan promenerade vi över halva stan, genom nämnda park (där det pågick en legalize-it-konsert) och lite annat. Vi hann inte med så många distinkta aktiviteter och de självklara landmärkena duggade inte så tätt som i NY, men det kändes ändå som om vi täckte en stor del av centrala Boston bara genom att promenera ett par timmar. Hanterbart!

Duck touren är svår att återge på något spännande sätt... efter ungefär femhundra meter gick vår båtbil sönder så vi var tvungna att byta. Inte så konstigt kanske med tanke på att åbäkena byggdes 1943, inför invasionen i Normandie. I övrigt var det rundvisning enligt universell modell.

Tillbaka från plaskdammen började tiden bli knapp och vi fick skynda oss lite för att hinna äta innan bussen avgick. Inget spektakulärt där heller - inte för att allt jag skriver eller gör måste vara det men detta var ett restaurangbesök i mängden.

Som vanligt avslutar jag med lite bilder (i mindre format då det blev ganska många), inga filmer denna gång. Jag tror jag ska försöka ta tag i mina små projekt att dokumentera campus här, så ni får en känsla även för hur vardagen ser ut. Denna helg spenderades mestadels ensam, studerandes, då folk åkte iväg till höger och vänster. Jon och fem tyskar åkte till Washington DC men jag var inte helt sugen på 8+8 timmars bilkörning så jag avstod från att följa med. Nästa helg är det två större fester inplanerade som kanske kommer dokumenteras (det verkar inte falla alla i smaken =) ) och ytterligare en vecka framåt har vi ytterligare ett New York-besök. Längre än så är inte planerat i nuläget men jag skulle vilja besöka såväl Philadelphia och Washington, och Boston en gång till. Vi får se.

Tills vidare!

David

Var är vi? Vart ska vi? Kan någon se min kontaktlins?

Jean-Luc (Frankrike). Mycket trevlig och skön kille. Fotogenique.

Quincy Market.

Kalla kriget gör sig påmint, det här var den första skylten av sitt slag som jag sett under hela vistelsen.

Therese något bakåtlutande fototeknik strävar att balansera tyngden av kameran, en Hasselbladh digital anno 1979. Det finns faktiskt en display att titta i, men det faller inte i smaken.

Banbrytande interiörfotografi innen i Quincy Market

"...99, 100! Nu kommer jag!" Äh, fan vad dåligt... men folktomt var det.

Vi hade ingen vidare tur med vädret. Från balkongen på tegelhuset med det förgyllda taket lästes självständighetsförklaringen upp.

Jo, det är två olika hus.

Demonstration i Boston Common

Old City Hall.

Knarkarfestival (grovt generaliserat).

Out of order, på grund av vädret. Jag skulle nog inte åkt ändå, dammen var minimal.

George Washington. The man, the myth, the legend. Av mina kurser har jag förstått vilket oerhört inflytande denna man haft på all Amerikansk politik, och vilken prestige han åtnjöt under sin levnadstid.

Sitting ducks.

"Pretend you're in Guantanamo! Think orange!" Egan (Korea) och Therese går in för uppgiften, Hoyoon ser lätt oförstående ut.

Boston från hamnen. Nu hade vädret klarnat upp.

Lite skyline.

Det är uppenbarligen obligatoriskt med "original" som guider.

Banbrytande exteriörfoto under någon bro.

"I'm sleepy". Och kallt var det. Bittersweet duckride.

Tjabba tjena hallå. Skönt med halsduk.

New York

Det är inte mästerbloggaren ni har att göra med direkt, det borde väl inte vara någon nyhet vid det här laget. På hur många sätt kan man egentligen ursäkta sig för sin dåliga inläggsfrekvens? Jag börjar närma mig den bortre gränsen känns det som, idéerna tar slut. Men det är vid tid och inte lust som bloggbegränsningen ligger, vilket är bra. I varje fall.

Helgen 8:e-9:e spenderades mycket hektiskt i New York med Jon, Therese (båda SE) och Denise (Singapore). Vi åkte fredag klockan två från Storrs med buss, och anlände NY Port Authority (i höjd med Times Square) ungefär klockan sex efter byte i Hartford. Därifrån förflyttade vi oss per tunnelbana och taxi till financial district och vårt hotell. Denise var helt spattig av skräckblandad glädje och Jon verkade också smått stressad av hela fenomenet. Jag var den enda i sällskapet som varit där tidigare, så jag fick agera reseledare då jag hade en något bättre uppfattning om avstånd, priser för transport etc. Vi tog rummet, som på grund av sen bokning och dåligt urval var tämligen i överkant för oss, i besittning och åt middag på en påtagligt heltom italienare i det närmaste kvarteret medan vi inväntade Therese. På grund av föreläsning hade hon tagit en senare buss och gjorde sällskap med Jean-Luc som skulle bo hos några släktingar (varför har inte jag det?).

Här blev det problem direkt, på grund av ett ganska osannolikt misstag. Vårt hotell låg på West End 85 och Jean-Lucs släktingar bodde på 86th West Street, och om man läser någon av siffer-gat-kombinationerna i fel ordning får man lätt intrycket av att dessa två platser ligger väldigt nära varandra. I själva verket ligger West End på Manhattans sydspets, ungefär vid ground zero, och 86th West på den övre halvan av Central Park. Följaktligen började Therese sin vistelse i staden Staden (med allt vad det innebär av otrygghet) med att åka tunnelbana hundra kvarter åt helt fel håll. Jean-Luc var dock en exemplarisk gentleman och medmänniska och sällskapade Therese hela vägen tillbaka för att sedan återvända upp till sig. Stort!

Under tiden hade jag, Jon och Denise placerat oss på hotellets bar där vi mest satt och tittade på baseball och amerikansk fotboll. Hittills har jag bara stött på ett utskänkningsställe som inte visar dessa sporter på ett antal bildskärmar i lokalen, och till dessa räknar jag även klubbar dit man går för att dansa. Underligt. När Therese småningom droppade in styrde vi kosan mot SoHo/Greenwich Village där vi fått tips om att det skulle finnas klubbar. Efter en del dividerande hamnade vi på ett funk/rockställe med ett grymt liveband. Det var väldigt roligt även om det inte direkt beretts plats att dansa. Och man hajade faktiskt till lite när det skreks "Do we got anyone from Brooklyn here? from Harlem? from the Bronx?" och så vidare. Då är man i New York på riktigt, man sitter inte på någon svindyr sightseeingtripp med femtio kineser och tjugotre tyskar.

Kvällen blev ganska kort eftersom vi alla var trötta, och vi var tillbaka på hotellet innan klockan slagit två. Duschade och la oss.

Upp som en stålfjäder, tidigt (nåja, halv nio), ut och äta frukost. Ta inte både pannkaka/bacon och en stor äggbagel, säger jag bara. För mycket mat. I alla fall, tunnelbana till Union Square där vi började vårt flanerande. Planen var oerhört strömlinjeformad sightseeing längs med Broadway och vi lyckades under dagen pricka in ganska många av de givna målen. Från Union Square, där det för övrigt pågick en ganska omfattande helgmarknad, till Flatiron, Madison Square Park (med en kort avstickare till dito Garden) och Times Square. Glodde lite där och la särskilt märke till Reuters och Nasdaq som jag inte fäst mig vid tidigare. Det visade sig att 7th avenue var avspärrad ända från Times Square till Central Park (~15 kvarter) för någon enorm gatumarknad där det såldes fet mat och spågummetjänster. Bland annat, det fanns lite slipsar också.

Vi letade oss i sakta mak fram till den Subway där jag åt lunch senaste gången och införskaffade varsin macka. Promenerade upp genom halva Central Park och passade på att titta till Strawberry Fields och Swedish Cottage innan vi slog oss ner bakom en baseballpitch vid great lawn. Där intog vi matsäcken och unnade oss en kvarts vila innan vi stressade vidare till Metropolitan Museum of Art. Det stället är helt enormt, jag tappade bort mig direkt trots att jag har ett mycket medelgott lokalsinne. Vi betade av antik grekisk och romersk konst liksom lite afrikansk dito innan vi kom till den moderna konsten som var behållningen för mig. Jag tycker faktiskt att det är roligt, tro det eller ej.

Klara med den kolossen begav vi oss nedåt fifth avenue där vi på mitt initiativ besökte Apple Store. Det var en oväntad succé, den galna kommersen och hetsen gjorde stort intryck tror jag. Någon högteknologi köpte vi dock inte. Ute i smogen och kladdet igen rusade vi igenom några überfashionbutiker som vi inköpsmässigt unisont ratade och därefter var det dags att bege sig hemåt. Snabb dusch och intensivvila på rummet innan vi mötte upp med Jean-Luc för middag på Chez Jacqueline i SoHo. Mycket gott, jag tog en skaldjurspasta som var både generöst och flitigt tillagad.

Jean-Luc ville av förståeliga skäl inte utstanna hans välkommen (älskar raka översättningar) hos släktingarna så han lämnade oss tyvärr efter middagen. De glada svenskarna och den glada singaporeanskan fortsatte vidare till Culture Club, eller Couture Club som Denise fick för sig att den hette. Där spelades det åttio- och nittiotalsmusik på stundtals störande volym men det var ett jävla drag så vi förlät det. Efter några dagar slutade öronen att ringa också så det var ju bra!

Hem vid tvåtiden eftersom Denise kroknade betänkligt, dusch, sömn.

Stålfjäder, skippa frukost, för nu brann det i knutarna. "Så mycket som möjligt" av Lower Manhattan skulle orkas med innan bussen avgick klockan två. Vi delade på oss - jag, Therese och Jean-Luc styrde kosan mot Chinatown och Little Italy medan Jon och Denise hattade runt kring ground zero där det finns lite outletbutiker. Vår lilla trio åt lunch i Little Italy, av en slump på exakt samma ställe som jag åt med mor och bror förra året. Den här gången tog jag inte tre formaggio och lyckades därmed klara av hela min pizza.

Mer än så hanns egentligen inte med innan vi var tvungna att kasta oss iväg till bussen. Hela trippen blev grymt hastig och eftersom jag sett det mesta var det ju inte så mycket nytt (avd. tautologikern) och vi hade mindre än två fulla dygn på plats. Men det var riktigt roligt att komma ut i nattlivet, den sidan av staden känns inte lika turistavpassad som resten ibland kan göra. Och jag insåg att den roligaste shoppingen inte är fifth utan småbutikerna i SoHo, så dit tänker jag definitivt bege mig nästa gång. En sak som störde lite var hur mycket våra idéer om aktiviteter och turistmål skilde sig åt - det är väldigt svårt att kombinera fyra viljor. Och då hade jag ändå fördelen av att kunna styra sightseeingen lite. Annars är nog det optimala att strosa omkring två och två eller tre och tre, med någon eller några som har en väldigt snarlik uppfattning om vad som ska göras.

Nu ska jag skärpa mig med bloggandet. Ni har en redogörelse för Boston (som alltså besöktes idag lördag) innan nästa helg. Avslutar med lite bilder och filmer (tog tyvärr inte med mig den riktiga kameran ut på klubben, och mobilfilmerna är ganska sega).

David

Glad att vara i New York? Njae. Euforisk snarare. Jon och Denise.

Studentlyan.

Fortfarande någorlunda euforisk, men var är Therese? Välbesökt italiensk restaurang.

Utsikt från hotellfönstret åt nordväst. Fasaden med den gigantiska flaggan vetter mot ground zero.

Tunnelbanan, vår "hemstation". Högtalarsystemet i vagnarna är helt värdelöst och det går inte att höra ett skvatt, så när vi skulle hem från långpromenaden på lördagen befann vi oss helt plötsligt påväg ut till Brooklyn. Tydligen betydde raspet vi hörde strax innan att tåget omdirigerats. Jon, Therese och Denise.

Flatiron

Framför Madison Square Garden (eller i alla fall ett hus som det står Madison Square Garden på. Själva arenan ligger faktiskt ett par kvarter till vänster om mig, men bär inga speciella kännetecken. Därför fotade vi här istället.)

Times Square söderut.

Times Square söderut, nu sett från den avspärrade sjunde avenyn.

En stund för eftertanke i Strawberry Fields. Smickrande bild förresten.

Tjolahopp. Tjolahej.

Med en bättre kamera och fotograf kunde den här bilden blivit riktigt ball. Nu är bara motivet och idén OK.


På nittiotalet visste de minsann hur man gör musik. Grundbulten är smurfsången, tror jag.

Little Italy. Det är lustigt hur stor skillnad det är mellan näringsliven i Chinatown och Little Italy. I det förra säljer man piratkopior i största allmänhet, i det senare driver man restaurang.

"Älskling, din mat kallnar..."
"Jamen den dokumenteras ju i HD! Se lite lyckligare ut förresten..."
Jag hade en mycket roligare bildtext till den här bilden tidigare men den glömde jag bort. Situationen är dock rätt kul i sig själv, han började med att panorera upp från sin egen tallrik till hustrun. Ja se turister!

Och helt apropå...

...är det idag sex år sedan "det stora onda" triggades igång. Terror och anti-terror alike, i vissa avseenden. WTC - London - Madrid - Abu Ghraib - Guantanamo. Axis of Evil?

Diverse ursäkter

Ja i helgen var jag ju i New York och om detta ska det postas foton och kommentarer imorgon. Jag har även en del tankar om det amerikanska utbildningssystemet som kan passa här. Men tills dess ska jag bara gnälla lite över att internet fortfarande inte fungerar i mitt och Hoyoons rum. Jag har under snart tre veckors tid besökt och pratat med studentsupporten ResNet vid inte mindre än fyra tillfällen, och alltså gjort ett så djupt intryck att de bokade ett rumsbesök åt mig som ägde rum idag. Problemet jag ville ha löst var att routern vägrade anta de inställningar man matade den med. Det har även förekommit svårförklarliga bortfall av nätåtkomst även när man bara körde kabeln i väggen, och oturligt nog var det fallet idag. Vad jag inte visste förrän de hjälpsamma supportkillarna kommit och gått var att de temporära bortfallen berodde på avsevärt fysiskt våld mot internetjacket, eller att man snubblat över kabeln, som tyvärr hänt en gång tidigare. Trodde jag. Nu visar det sig dock att Hoyoon hade någon slags tillställning i helgen under vilken kabeln snubblades på flera gånger. Han uttryckte det: Internet isn't working! It might be because we tripped on the wire "too many times". Han är för skön alltså.

Men nu måste jag vänta ytterligare 2-4 dagar på att en annan jävla avdelning av administrationskolossen ska komma och byta jacket, och då kommer fortfarande problemet med routern kvarstå. Och jag får hela tiden prata med en ny människa på ResNet som inte fattar/är insatt i mitt problem. Så de lär vara måttligt glada över att jag kommer tillbaka en femte gång. Förhoppningsvis kan jag hamna på någon wall of shame.

Om det är tunnsått med bloggandet är det för att jag i dessa hektiska dagar (5 kurser osv) inte har tid/ork att gå ner till lobbyn (i vilken jag sitter nu) för att posta lika ofta som under de slappa första veckorna.

Och jag är kanske inte så arg som jag låter, allt annat är fortfarande till utomordentlig förnöjsamhet. Hehe. Mer imorgon!

D

COAF / Matkultur del 2

Visst åt vi nyttigt på stranden. Jojjo.

Två veckor in i det hela

Jopp, idag är det fjorton dagar sedan jag kom fram till Storrs. Mycket har hänt, alltför lite har skrivits. Alla kurser har startat och jag har valt fem som jag nog kommer att gilla. Den nationella självbilden, och framförallt insikten om densamma, varierar påtagligt hos mina infödda klasskamrater. Jag har redan nu mer än dubblat min kunskap om USA:s historia så min lilla "specialisering" lovar gott. Men det är mycket att läsa... Internet har krånglat något kopiöst, ett problem som fortfarande återstår att lösas. Studentsupporten verkar milt imponerad över hur komplicerat felet är. Campuset är inte alls så stort som man ibland kan tro, och de flesta som jag umgås med hittar ganska obehindrat fram till de hus vi måste besöka. Det lilla "Global House"-projektet som jag bor i har fyllts på med människor från jordens och Connecticuts alla hörn. De flesta amerikaner som blandats in här är märkligt nog från trakten. Jag har fått veta, och senare helt anammat tanken om att jag och min rumskompis Hoyoon är "on the same page". Maten både avskräcker och lockar och är faktiskt det som dokumenteras allra flitigast. Jag försöker hålla mig igång för att lura åderförkalkningen, fetman och diabetesen. Löpning, simning, beachvolley och basket har hittills betats av. Mer sand mellan tårna under en vecka än under hela den gångna sommaren. Det är fortfarande mycket varmt (med svenska mått), och man kan utan större problem gå omkring i flipflops, shorts och t-shirt dygnet runt. Vi utbytesstudenter har gjort fåfänga försök att festa, men funnit oss hindrade av dumma regler. Partylivet här bedrivs lite under täcket, ständigt med polisen eller CA:s i hälarna. Det känns lite fjortis, men så är det också en stor del sjutton-artonåringar här. Vi råder hjälpligt bot på detta genom att försöka lämna Storrs så ofta det går. Igår Rhode Island (se bilder nedan), nästa helg New York, om två veckor Boston. Och för övrigt. Toalettpapperet är genomskinligt, och min madrass är så underligt hal att jag varje morgon vaknar i en tvångströja av undanglidna lakan.

Jag skriver mer i mån av tid!

David

Best laid plans, och så vidare. Vi ville komma iväg vid nio, men den ende av chaufförerna som kunde vägen hade sovit två timmar och var tvungen att skjutsa "en gammal kompis" kors och tvärs över hela delstaten. Dessutom hade han märkliga klösmärken på ryggen...? Vi kom iväg vid halv elva.

Vart ska vi egentligen? Jason (US) Jon (Sverige) Hoyoon (Korea) och Maroun (Frankrike) diskuterar.

Någon behövde gå på toaletten, så vi stannade i tjugo minuter och plåtade en truck. Aaron (Mexico) och Denise (Singapore) är med rätta begeistrade.

Arbetsbeskrivning: Stå på trottoaren hela dagen och vifta med en pinne. Vi har just parkerat vid Westerly Beach i Rhode Island.

Guldrusch, del 1: Inmutningen

Solen slog snabbt ut sällskapet.

Men inte mig! Jag arbetar enligt principen "man måste skynda sig för att slippa stressa". Jag fick, också med rätta, utstå en del spott och spe för detta.

Men Poli-Sci-studenter har en hård vardag (och helg). Jon, närmast t v, följer mitt exempel.

Fyndiga lekar i sanden.

Guldruschen, del 2: Droiderna anfaller

Motorhome påväg! Vi är på promenix mot middagsrestaurangen.

Tyvärr missade vi Darik and the Funbags, attans! Det hade varit bra med lite intellektuell stimulans efter en slö dag i sanden.

"Har dom Frasseburgare?"

Min anrättning. Jo, ni gissade rätt. "väggen" bakom risotton är smält och stelnad ost.