På förekommen anledning.

Mitt förra inlägg lämnade onödigt mycket utrymme för tolkningar, något som gjorde att man kunde ifrågasätta 1) mitt omdöme, och 2) min attityd till droger. Det här blir en fantastiskt tråkig och stel post, men dessa oklarheter bör undanröjas.

Jag vet sedan tidigare att Jason, som föraren av bilen heter, nyttjar marijuana med jämna mellanrum. Jag noterade också, dock utan att fundera på det, att han var rödögd innan vi åkte iväg till klubben. Såvitt jag då bedömde var han inte påverkad av något, varken narkotika eller alkohol. När vi satte oss i bilen fanns det heller inget särskilt som tydde på att han tänkte röka marijuana, mer än de två detaljer jag nyss nämnde (tidigare missbruk och röda ögon). Jag kunde givetvis misstänka att han vid hemfärden skulle vara åtminstone alkoholpåverkad, men detta var ett senare problem som möjligtvis skulle kunna ha lösts av att jag själv körde.

Vissa formuleringar i synnerhet och min något lättsamma ton på denna blogg i allmänhet kunde möjligtvis ge intrycket att jag såg den omskrivna händelsen som något häftigt, roligt eller spännande. Detta är fullständigt fel. Jag är en renlevnadsmänniska som aldrig rökt en cigarett och jag dricker mycket måttligt. Jag har ett svenskt körkort och är således på papperet informerad om drogers inverkan på prestationsförmågan vid bilkörning. Mina principer emot rattonykterhet är även i praktiken väldigt fasta. Jag har en, skulle jag vilja påstå, väldigt svensk nolltolerans mot bilkörning i någotsomhelst påverkat tillstånd. Det är dumt, oansvarigt, farligt och fel.

Tyvärr är både narkotikamissbruk i sig själv och rattonykterhet tämligen socialt accepterat här. Att vägra att åka i en bil som framförs av en påverkad förare, eller att kräva att själv få köra, blir därför att avvika från normen. Man sätter sig på tvären, gör sig omöjlig, förolämpar personens kompetens som bilförare. Man kanske blir av med en vän/kompis, en person som man i andra sammanhang respekterar, har roligt med och behöver. Jag kan därför inte lova att samma sak inte kommer ske igen, man får väga säkerheten mot den sociala kostnaden i varje enskilt fall. Den eventuella oro som följer av detta, både för er och för mig, kan jag inte göra något åt.

Syftet med den här bloggen, och med den tätare inläggsfrekvensen som jag hållit på senare tid, är att skildra hur jag har det här. Jag vill reflektera över saker som jag finner intressanta, roliga, skrämmande eller störande. Detta är min egen dagbok och både positiva och negativa detaljer ska kommas ihåg. Jag vill dock bevara någon slags litterär kvalitet, och hålla en någorlunda konform stil när det gäller ton och tilltal. I ovanstående fall innebar det för det första att jag inte återgav varje detalj i förloppet. Vad gäller mina egna tankar om det hela, för det andra, så tog jag för givet att varje person som känner mig mer än ytterst ytligt skulle kunna tolka vad jag tyckte om situationen. Med tanke på vad saken gällde skulle jag kanske inte ha lämnat så mycket osagt, mellan raderna.

I mån av tid kommer lite text och bilder om och från New York.

David